Idag hände det som inte skulle hända. Det var väntat, för varför skulle mitt liv få rulla på ibland, som alla andras?
Min mentor kom fram till mig i början av första lektionen, och bad mig följa med och prata lite. Inget problem, vi har haft mång pratstunder på senare tid, men denna var mycket värre än alla dom andra samanlagt. Hen sa att hen inte kunde låta mig åka till bup utan att ha kontakt med minst en av mina vårdnadshavare. Hen hade pratat med min psykolog på UM, och hon (utan att uttala sig specifikt om mig) hade hållit med om att det oftast är bra att ha "dom med på båten". Hen påstår dessutom att det är emot lagen att låta mig åka utan att kontakta mina vårdnadshavare, och att hen kunde förlora jobbet om hen inte kontaktade dom. Vilken lag hen syftar på har jag ingen aning om, men vad kan jag göra? Min mentor kommer, vare sig jag vill eller inte kontakta mamma och pappa och berätta att jag är på bup regelbundet, och bup i sin tur är bara glada att få ha kontakt med mina föräldrar. Min mentor vet iof inget om mina problem, det ända hen vet är att jag går regelbundet på UM och nu även bup. Men om hen berättar det, vad är det för vits för mig att kämpa med att hålla allt hemligt? Vill dom veta, kommer dom få veta ändå.
Min mentors förslag är att jag ber min psykolog på bup att prata med henom och förklara hur det ligger till, och att han sedan, tilsammans med mig berättar om utredningen för mina föräldrar. Detta kommer innebära en rad saker, bla att:
- Pappa får reda på att jag inte är tjej. Han kommer antagligen bli jävligt förbannad, och jag kan inte göra något för att ändra på det. Förutom att hoppas att han inte slänger ut mig. Gör han det vet jag inte var jag ska ta vägen, men det blir ett senare problem.
- Mamma kommer förstå att jag var seriös med det jag sa, och antagligen överdriva med sina "lilla gumman", och "sötnos" och "min fina lilla dotter" ännu mer, men det är inga problem om man jämför med hur otroligt besviken, ledsen och förkrossad hon kommer att bli. Jag är hennes ända egna barn, och hon vill att jag ska vara perfekt. Nu är jag inte det, jag förstör hennes liv istället.
- Det finns en överhängande risk att jag inte får fortsätta med utredningen, och då kommer jag inte kunna börja förren jag är 18, när jag hoppades kunna vara så gott som klar. Det är fyra år dit, och fan heller, jag klarar inte fyra år innan jag ens får börja.
- Om jag ändå får göra utredningen (nu snackar vi drömmar här), kommer dom att göra allt i sin makt för att förstå utredarna att förstå att jag bara tonnårsrevolterar. Så är inte fallet.
Min mentor pratade om det som att det bara var något man måste göra, men för mig är det liksom att låta livet rasa ihop. Med föräldrar som kommer göra det svårt för mig, att inte få fortsätta på utredningen, att inte få ha mer kontakt med UM, och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska öveleva detta.
Mamma tog det hyfsat bra när jag kom ut, sa typ bara att jaha okej, men sdet får vi se hur länge det håller, men varje gång jag har nämnt det efter det har hon i pricip bara blivit tyst, och hållit sig sådan ett tag. Hon kallar min för feminina saker OFTA, liksom för att föräkra sig om att hon har en dotter, hon köpte en kjol till mig när hon var på en resa med sin kompis för ett par veckor sedan, sa att jag kan ha den för att bli mer tjejig. Kommenterade att jag inte satt med benen ihop på klassfotot (hade jeans så jag blottade inte mig precis). Hon vill ju inget hellre än att ha en dotter, hon har många gånger berättat för mig hu GLAD hon blev när hon blev gravid, hur hon bara VISTE att det var en liten flicka. Men jag är ingen flicka, och hennes drömmar kommer att krossas, nu 14 år senare.
Jag vet att livet går vidare, att detta kommer kännas mer hanterbart snart, men vafan. Vetskapen om att jag ska krossa mammas perfekta värld känns hemsk, men vad har jag för val? Att pappa blir förbannad, ev kastar ut mig känns mer okej. Vår relation har aldrig varit något att ha, jag klarar mig utan den. Jag klarar mig utan honom.
Idag har jag haft två panikångestattacker hittils, och innan detta har jag inte haft någon sen i sommras. Jag hamnade plötsligt tillbaka dit jag var innan sommarlovet, jävligt rastlös, utan koncentrationsförmåga och ångest, från ett samtal som varade i kanske 20 minuter.
Om vi ska vara lite possitiva också, så har jag fått en tid på bup den 19onde tror jag (hos en annan psykolog, inte idiotgubben :D), men vi får ju se om jag kan gå på den. Tack för alla kommentarer på förra inlägget, ni gör mig starkare.
