varkeneller

Were here, were queer, get used to it!

Nulägesrapport

Kategori: life

Just nu har jag ganka blandade känslor om allt. 
Fler och fler tar mig för kille igen, efter en period där jag tagits mest som tjej. Det känns jättebra. 
Jag har fått kommentarer från både psykolog, lärare och andra personer om att jag äntligen verkar gladare, mer frammåt och piggare. Det kan säkert stämma att jag verkar sådan.
Jag har tagit tag i skolan, och hoppas kunna få mina betyg utan något E i år (gympa räknas inte).
Jag har börjat träna.
Jag oroar mig för att min remiss till sexologen ska ha glömts bort i någon pappershög, eftersom jag inte hört något; jag borde fått en remissbekräftelse redan innan jul. Det känns hopplöst att allt står så stilla, och jag vet att det bara är början, utifrån vad jag har hört. 
Min ångest är inte borta, den verkar inte ha någon lust att minska heller.
Vi har börjat repetera med teatern igen, och det får mig att må bra. 
Jag vill ena stunden tatuera in i pannan att jag inte är tjej, så ingen kan missa det, och nästa stund är jag så rädd att jag bara vill skita i det. MEN detta ska bli året då jag kommer ut för alla i familjen, om jag vill eller inte. 
 
 

Fyfan.

Kategori: hbtq

Jag borde inte bli förvånad, antagligen, men detta hade jag inte väntat mig.
Sjukt är vad det är. 
 
 
 

London! :D

Kategori: life

Det gick bra på min systers födelsedag faktiskt (skrev om det i förra inlägget).
En liten kille som var där (tre år kanske?) envisades med att kalla mig honom och han trots att alla sa till honom att han sa "fel". Jag blev glad, och byggde till och med lego med honom en liten stund som tack, haha (inte för att han fattade varför jag plötsligt brydde mig om honom..).
Jag skulle ju ha gett min bror komma-ut-brevet innan januaris slut, men jag väntar med det. Det är inte så att jag har ångrat mig eller så, brevet är dessutom klart och utskrivet, men han blev pappa inatt, så jag tror att han har lite annat att tänka på nu…
Men imorgon åker jag till London och stannar till på måndag, och jag har lovat mig själv att verkligen bara ha roligt, inte tänka för mycket, inte oroa mig för allt. Jag behöver det, och jag tror att det kommer vara bra för mig.

gnäll.

Kategori: life

Jag hatar hur okända människor tar förgivet att dom får krama mig, ta på min kropp, ingen får ta på min kropp utan min tillåtelse, den är min. Hur dom tar förgivet att jag vill prata om skolan, vänner, kärlek, med dom. 
Hade dom faktiskt försökt lära känna mig hade det kanske varit okej, men om man vill lära känna någon så är det en bra idé att faktiskt göra det från början, och ine ta för givet en massa saker först, som att personen är hetero, till exempel. Frågar man någon man tror är tjej om denna har pojkvän, visar man ju att man redan har placerat denna i en mall, och tar saker för givet, som kanske inte alls stämmer. Då lär man inte känna personen, utan bara tror att man gör det. 
Imorgon ska jag åka och fira min systers födelsedag, hos hennes pojkväns föräldrar. Hela hans familj, och några från vår. 
Jag kan inte hjälpa att jag redan mår lite mått illa av tanken på att det ska bli som förra (första) gången jag träffade dom, i somras.
Bara för att dom plötsligt är en del av min systers familj, har dom också någon slags rätt till att lära känna mig, eller nej, dom tror att dom redan gör det.
Jag är väl gnällig. Men min sociala förmåga räcker inte till, helt enkelt. Antigen tar jag i till jag spyr, fejkar och skrattar och fnissar, och uppfattas som social, eller är jag mig själv och uppfattas som bitchig, tråkig och otrevlig. 
Vi får se vilken jag kör på imorgon, om jag följer med. 
 

Jag är nog bara lite dum i huvudet.

Kategori: life

Jag gråter i princip aldrig inför andra. Kan inte komma på att jag gjort det dom senaste två åren.
Jag har heller inge speciella anledningar, som jag alltid gråter av; utom en.
När folk är sådär genuint snälla, och visar att dom bryr sig, DÅ jäklar rinner tårarna. Av alla tillfällen. Jag har ingen aning om varför, och det är så irriterande, det ska man väl bli glad över, inte känna sig ledsen för.
Som igår, när jag berättade för vår nya gympalärare om varför jag inte är med (vill inte byta om, känner mig obekväm, får ångest osv) och han sa att det var helt okej, att han gärna hjälpte mig om han kunde göra på något och att jag gärna fick prata med honom. Okej, dom flesta säger så, men han verkade faktiskt mena det, och vad gör jag? Tackar så mycket och går ut på toa och gråter.
Det ända jag kan göra är att dra slutsatsen att jag är lite smått idiotisk.

En teori.

Kategori: kroppen

Personer med biologiskt kön man får mer muskler när dom kommer i puberteten.
Personer med biologiskt kön kvinna får mer fett när dom kommer i puberteten.
Nu till min teori; om jag inte äter så speciellt mycket och därmed inte tillsätter tillräckligt med fett, och tränar mycket, och bygger mer muskler, borde min kropp förslagsvis bli mer åt rätt håll. 
Jag har försökt nu, lite över tre månader, och visst har jag fått mer muskler, mindre fett, och kanske lite mindre former. 
Jag är smalare, man ser mina revben tydligare, och kanske är jag närmare dagens patetiska och ohälsosamma ideal för hur en tjej "ska" se ut, men inte fan ser jag mindre kvinnlig ut för det.
Jag undrar verkligen om det finns något jag kan göra för att förändra mig själv, inte bara så att det ser okej ut med kläder på, utan hur jag ska ändra på själva kroppen. 
Just nu har jag ingen bättre teori än den jag just beskrev, så jag fortsätter med den; då har jag ju iaf något att koncentrera mig på. 

Familj

Kategori: bullshit

Enligt mig finns det olika sorters familjer. Jag menar inte typ att vissa har två mammor, vissa har skilda föräldrar, vissa bor i "kärnfamiljer" eller så, utan mer att man har olika familjer i olika stadier i livet, ibland två eller flera paralellt. 
När man är barn, så har man ju en familj (även om föräldrarna är skilda eller så så är ju alla ens egen familj), en familj som man inte kan välja själv. 
Den familjen, den första, brukar ju vara den man präglas mest av, och dom flesta har nog kantakt med denna hela livet.
Sen, när man flyttar hemmifrån så skaffar nog dom flesta sig nya "familjer" rätt omgående. I alla fall om man inte bor jättenära sin första familj. Den andra familjen brukar bestå av en eller flera vänner, och då ofta personer i samma situation; flyttat från sin första familj, och kanske känner sig ensam, eller en partner. 
När man är här, så har man precis börjat skapa sin slutgiltiga familj, för personen/personerna i den andra familjen kommer antagligen att bytas ut, det kommer att komma fler och vissa kommer bara att försvinna. 
Sen, när man är gamal (om man nu blir det), eller i alla fall i slutet av livet, det är DÅ man kan säga vem/vilke ens familj är, när man har skapat den själv. 
Jag tycker att dom flesta har för snäva ramar om vad en familj är, att den i princip bara är antigen föräldrar/syskon, eller partner/barn. Jag tror och hoppas, att det finns mer än så, annars tror jag att mitt liv kommer att bli ganska fattigt, för den familj jag har nu kommer jag knappast att kunna luta mig tillbaka på i restan av mitt liv.

Steriliseringskravet är borta! :D

Kategori: hbtq

Nu är steriliseringskravet för att få byta juridiskt kön borta, äntligen. 
Jag förstår verkligen inte att det inte har skett förren NU, 2013. Men nu är det borta, och jag har firat i min ensamhet (och lite via skype, med han som skriver denna bloggen mrklila.blogg.se -). 
FAN VAD BRA SVERIGE, VI GÅR FRAMMÅT. 

Brev...

Kategori: transsnack

Jag har som nyårslöfte att komma ut för familjen. Dels för att det är viktigt för mig, och dels att jag snart inte kan dölja det längre, både psykiskt och praktiskt. 
Jag har börjat skriva ett brev till min bror, den som kanske betyder mest för mig av alla i min familj. Eller, jag har inte börjat, jag har skrivit hela brevet, men jag ska fixa lite till på det tror jag, och sedan fundera ut om jag vill posta det eller ge det i handen... Antagligen posta det, för jag är så rädd för hans reaktion. 
Men jag lovar härmed mig själv att få fram det till honom innan januari är slut. 

Feghet

Kategori: transsnack

Dom flesta på denna jävla jorden är så fega, jag också. 
Att jag är feg är nästan det värsta, hede jag inte varit det hade jag kunnat ta på mig en roll, "jag är bättre än dom, tur att jag finns", jag hade kunnat vara modig åt dom, men så är det inte. 
Idag sa en person att det bara fanns två kön, att man ju iof kunde känna sig som det andra, men in the end of the day var man ju det ena eller det andra. 
Jag ville säga emot, men ville inte verka konstig. Jag orkade inte idag. Vissa dagar hade jag fått ett mindre utbrott och berättat att så inte var fallet, vissa dagar hade jag på ett lungt och sansat sätt förklarat hur det var, men idag gjorde jag ingenting. Så jävla korkat, jag vill ju ha en förändring, så att folk vet mer och på så sätt blir mer accepterande, men då måste jag vara med och skapa den också.
 
Samtidigt som jag vet det, så vet jag också att jag inte orkar gå till motattack alltid, och det stämmer lite in på detta inlägget;Privat blir politik - transigt.blogg.se
 
 
Jag är feg, kanske den fegaste av alla. 

Det är en kille. Bara så nu ni vet.

Kategori: samhälle

Var på en klädaffär och letade bebiskläder med min bror (som ska bli pappa), och såg denna tröja.
 
Denna fanns som ni ser på pojkavdelningen, och jag undrar vad fan den gör där. 
Men det är ju jättebra, att man redan i den åldern (kanske 2-4 år), tom SKRIVER på dom vad dom "är". 
Jag vet, och alla andra vet, att man redan från det att man föds blir placerad i fack, blå och rosa, vilda och lugna, obetänksamma och omtänksamma, stora och lilla. Man blir lärd det från början. 
Men att SKRIVA DET PÅ UNGEN är väl lite överdrivet?!