Hilde (hennes blogg finns i länkarna) har skrivit en jättefin novell som jag tycker att ni borde läsa. Hon har skrivit den till en novelltävling, och om hon vinner så kommer den med i tidningen. Skriv gärna om ni tycker att den är bra eller har några andra kommentarer! (har såklart frågat om jag får lägga upp den!)
Här kommer den:
Det går en människa på en väg. Den här människan är huvudpersonen i den här berättelsen. Gruset knastrar när hen går. Hen har rufsigt blont hår och märka kläder. Hen fryser lite eftersom att hen varit dum nog att strunta i jackan. ”Det är ju sommar” hade hen tänkt. Det börjar skymma nu och då var det inte så varmt längre. Myggorna surrar runt hens huvud, men hen ignorerar dem. De har väl också rätt att leva, tänker hen. Hen stannar några meter utanför busskuren.
Snart rullar bussen in. Pysande öppnas dörren och hen håller sitt kort mot läsaren. Blipp. Hen går långsamt längre bak i bussen. Det är inte mycket folk – högst sex personer – och hen sätter sig långt borta från allihop. Hen försöker slappna av, men är för rastlös. Det är mörkt ute och lamporna fladdrar förbi utanför fönstret. Det är sen kväll och bussen gör inga stopp.
Långsamt känner hen något välbekant komma krypande i maggropen. Hen har känt så förut, många gånger, men ända är det alltid lika plågsamt. Hen försöker hålla sig lugn, men andas snabbare och snabbare. Det enda personen kan höra är dunket i tinningarna och bruset i öronen. Hen försöker stänga ute allt annat. Hen lutar sig fram, blundar och håller för öronen. Det trycker i bröstet. Som om hens lungor var för stora för att få plats i hens kropp. Hen känner hur klaustrofobin och paniken stiger. Nu hyperventilerar huvudpersonen, men det finns inget hen kan göra. Hen tror att hen ska dö, precis som varenda gång. Hen försöker öppna ögonen, men skenet från lamporna är alldeles för starkt och det flimrar bara för hens ögon. Hen känner sig snurrig.Plötsligt tvärbromsar bussen och vår huvudperson rycks fram och slår huvudet i sätet framför. Det var över. Lika snabbt som ångestattacken kom försvann den igen. Personen kliar sig i huvudet på punkten där hen slagit i. Hen kan redan känna en liten bula. Hen känner sig svart, och alldeles, alldeles tom. Hen tittar sig omkring och upptäcker att ingen har märkt något. Ingen har sett att hen höll på att dö. Men i mittgången kommer en person gående. Personen sneglar lite på hen. Personen har rött, fixat hår som spretar olydigt i luggen och svarta, glittriga skor. Den fortsätter gå bakåt, ända längst bak, och så öppnar den toadörren.
Den rödhårige utstöter ett äcklat ljud och stänger dörren med en liten smäll. ”Vad är det för mening med att ha en toa som är alldeles för äcklig för att använda?!” säger personen rakt ut i luften. Hen suckar tungt och sätter sig ner på andra sidan mittgången. ”Men den var ju faktiskt inte äcklig från början” invänder huvudpersonen. ”Någon måste ha använt den för att den skulle kunna bli äcklig.” Den rödhåriga tittar på hen. ”Sant… Men ändå! Nu måste jag ju hålla mig ändå till Riksvägen!” Vår huvudperson skrattar lite medlidsamt. Hen känner sig varm och litet gladare. ”Men det är faktiskt bara 5 minuter dit. Jag ska också gå av där” säger hen och ler. Den andre drar handen genom håret i ett försök att fixa det, men förgäves. ”Ska du? Vad kul! Då får jag ju sällskap.” Den andre möter hens blick och ler tillbaka. Sen korsar hen benen och säger: ”Fast då måste du få mig på andra tankar innan jag kissar på mig!” Huvudpersonen börjar plötsligt svettas.
Kom igen nu då! Säg nåt smart! ”Okej, tänk på det här: om du äter upp dig själv, blir du då dubbelt så stor eller försvinner du helt?” hen suckar. Något smart var det ja... herregud vad korkad du är! Den rödhårige funderar lite och säger sedan: ”Men det funkar ju inte i vilket fall. Har du ätit upp dig själv så måste du ju ha ätit upp din magsäck också, alltså kan köttet inte brytas ner. Och du kan ju inte bli mer än du redan är. Man måste ju ha samma massa fast bara lite missformad.” Hen blir förvånad över att den rödhårige tog frågan på allvar, men också glad och lite smickrad. ”Nej, man måste ju försvinna! Man tuggar ju upp sig själv med tänderna och när man har ätit upp strupen och halsen och allt så borde ju smulorna bara trilla ut på marken.” Den andre protesterar: ”Men då finns man ju kvar!” Huvudpersonen sträcker upp handen och trycker på stopp-knappen. ”Fast då sitter man ju inte ihop längre” säger hen och ler retsamt mot den röde som ler tillbaka. Båda två känner hur det pirrar till långt nere i magen. Den röde torkar av lite handsvett på byxorna.
”Vi ska förresten av nu” säger huvudpersonen. De båda människorna reser sig upp medan bussen saktar in. Den rödhårige drar upp byxorna lite, men det dröjer inte länge innan hen visar lika mycket av sina underkläder som från början. Dörren öppnas och den rödhårige säger: ”Jag heter Henrik förresten. Vad heter du?” Henrik. Vilket fint namn. ”Albin.” Båda två går ur bussen. Henrik tar ett fast tag om hans hand och skakar den. ”Trevligt att träffas Albin.” Henrik ler. De båda pojkarna ser varandra i ögonen och för Albin känns det som att de känner varandra sedan länge. Han har längtat efter den här personen i alla fall, det var han helt säker på.
”Bor du här i närheten?” frågar han. Henrik nickar. ”Jag har precis flyttat hit. Hur gammal är du? Vi kommer nog börja i samma klass till hösten skulle jag tro.” Yes. Albin kunde inte låta bli att jubla inombords. Killen är ju skitsnygg!”15. Jag ska börja nian på Åsens skola här borta.” Henrik skiner upp. ”Grymt! Då är det bara att hoppas…” Båda pojkarna känner samma pirr i magen. Båda pojkarna hoppas allt de kan att den andra känner lika dant. ”Vi får träffas någon dag. Sommarlovet är långt” säger Albin. Han rafsar ner sitt telefonnummer på en liten lapp och sedan skils de åt. På vägen hem känner han sig upprymd och glad.Ångestattacken kanske inte var så farlig ändå, när han tänkte efter.
Jag måste säga att du har gjort ett jävligt bra jobb hilde.
