varkeneller

Were here, were queer, get used to it!

Brev...

Kategori: transsnack

Jag har som nyårslöfte att komma ut för familjen. Dels för att det är viktigt för mig, och dels att jag snart inte kan dölja det längre, både psykiskt och praktiskt. 
Jag har börjat skriva ett brev till min bror, den som kanske betyder mest för mig av alla i min familj. Eller, jag har inte börjat, jag har skrivit hela brevet, men jag ska fixa lite till på det tror jag, och sedan fundera ut om jag vill posta det eller ge det i handen... Antagligen posta det, för jag är så rädd för hans reaktion. 
Men jag lovar härmed mig själv att få fram det till honom innan januari är slut. 

Feghet

Kategori: transsnack

Dom flesta på denna jävla jorden är så fega, jag också. 
Att jag är feg är nästan det värsta, hede jag inte varit det hade jag kunnat ta på mig en roll, "jag är bättre än dom, tur att jag finns", jag hade kunnat vara modig åt dom, men så är det inte. 
Idag sa en person att det bara fanns två kön, att man ju iof kunde känna sig som det andra, men in the end of the day var man ju det ena eller det andra. 
Jag ville säga emot, men ville inte verka konstig. Jag orkade inte idag. Vissa dagar hade jag fått ett mindre utbrott och berättat att så inte var fallet, vissa dagar hade jag på ett lungt och sansat sätt förklarat hur det var, men idag gjorde jag ingenting. Så jävla korkat, jag vill ju ha en förändring, så att folk vet mer och på så sätt blir mer accepterande, men då måste jag vara med och skapa den också.
 
Samtidigt som jag vet det, så vet jag också att jag inte orkar gå till motattack alltid, och det stämmer lite in på detta inlägget;Privat blir politik - transigt.blogg.se
 
 
Jag är feg, kanske den fegaste av alla. 

Lilla gumman...

Kategori: transsnack

 

Intervju

Kategori: transsnack

Blev idag intervjuad av en tjej som gör ett projekt om unga transpersoner, med fokus på skolan (hur man blir behandlad, vad lärarna gör etc). Kändes väldigt bra! :) 
Ska bli intresant att läsa den sen, och se hur det ser ut på olika skolor och hur transvänliga olika skolor är. 
 
Var dessutom på UM igår, och jag tog upp en sak som min handledare/utredare på bup sa förra gången jag var där, nämnligen att hon inte hade riktig koll på hur hon skulle bedömma mig, att hon inte hade någon erfarenhet på området, och att hon inte viste om hon skulle skicka vidare mig då, eller avbryta utredningen när hon inte viste. Men hon på UM sa att hon skulle ringa hen på bup (nu blev det krångligt) och förklara att om hon inte kunde göra en bedömmning skulle hon skicka vidare mig. Så det känns bra. Tänk att bli nekad att fortsätta för att hon inte har kunnskaperna. Väldigt skönt att min psykolog på UM är så förstående. :)

Bådeoch eller varkeneller?

Kategori: transsnack

Fick en fråga från en av mina läsare, som jag tyckte var en väldigt bra fråga, och ganska viktig. Så jag svarar här. 
Vissa dagar känner jag mig mer kvinnlig än manlig, och vissa dagar tvärt om. Så på det sättet skulle man kunna ränka mig som både man och kvinna. Det är mer sällan jag ser mig som mer kvinnlig än manlig, men det händer. Men allra oftast hade jag önskat att passera som kille, för okända, folk på bussar, fik etc.
Dock känner jag mig inte bekväm med tanken på att jag skulle vara bådeoch, jag räknar nog mig som "ingenting" hellre isf. Eller inte ingenting, men varkeneller. En människa, som ibland känner sig mer vad samhället kallar maskulin, ibland mer feminin. Allrahelst, om det hade varit en möjlighet, hade jag velat passera som en androgyn människa (som ibland har inslag av det mer maskulina, ibland lite feminint), men det är inte alltid så lätt, med tanke på att dom flesta tror att det bara finns män och kvinnor, och därför kommer jag att bli kategoriserad hur jag än gör. 
Jag hoppas att du fick svaret på din fråga! 

På tisdag?

Kategori: transsnack

Antagligen kommer min mentor prata med mamma och pappa på tisdag eftermiddag. Det känns bra. Inte som att det kommmer att gå bra, men ändå bra. Lika bra att det händer nu liksom. Jag ska dessutom till bup igen på tisdag förmidag. 
Jag vet fortfarande inte om jag tänker vara med när hen berättar eller inte. Jag HATAR tanken på att vara med, men kanske är det bättre. Då kan dom fråga mig saker där, om dom undrar något, och jag får höra vad som sägs. Känns fegt att inte vara med. Vi får se. 

Tiiiid.

Kategori: transsnack

Allt går galet segt just nu känns det som. Dom SKA prata med mina föräldrar, men dom måste ringa runt till bup och UM och kolla regler, prata med mig om vad dom ska säga osv. Innan ville skolan bara få det gjort, men nu bara drar dom på det. "Vill vara säkra på att dom gör detta på rätt sätt." Det är bra, såklart, att dom anstränger sig och vill få detta att funka och jag förstår att det är jättebra. Men samtidigt vill jag ju att detta ska bli gjort. Jag hatar att gå i detta lugnet-före-stormen-vakumet jag har hamnat i, när jag pratar med mamma känner jag mig falsk, när hon skrattar känner jag mig elak för att jag kommer att göra henne så ledsen och besviken, när hon säger "gomorron gumman" hatar jag henne smatidigt som jag undrar vad hon kommer att kalla mig om en vecka. Mitt namn, bara gomorron, gumman ändå? Eller inget gomorron alls kanske... 
Jag pratade med min psykolog på UM idag och vi diskuterade mammas och pappas reaktioner, vad jag vill, vad jag tror och vad det värsta tänkbara skulle vara. Psykologen sa att en vanlig reaktion är att man bara gråter, och det hade varit hemskt. Men det värsta skulle vara om hon slutar prata med mig, eller bara svarar på direkta tilltal.  Det är en av mina teorier om hur hon kan reagera, men vi får se. Hur pappa reagerar skiter jag i, bara han inte slänger ut mig. 
Annars var jag på ullared igår, hade planerat att köpa massa nya saker, kortor, jeans, vinterjacka, allt man kan behöva helt enkelt. Ja kom hem utan ett enda klädesplagg. Fråga faan inte hur jag lyckades, men där fanns helt enkelt inget som jag skulle kunna trivas i. Eller jo, jag fastnade för en skjorta, men den var alldeles för stor (så går det när man försöker handla på herr). 
Jag lyckades dessutom med konsten att få in en av mina linser UNDER ögat, och alla som fått det vet att tårarna sprutar som fan. Mindre kul, jag såg rödgråten ut ett bra tag efteråt, och matcho som man är tyckte jag att det var sjukt pinsamt. Hehehe. 

Osäker könsidentitet

Kategori: transsnack

När jag för ett par dagar sedan pratade med min psykolog från UM i telefon om vad hon skulle säga till min mentor, hur vi ska lägga upp allt osv så sa hon ungefär "ja men då berättar jag för din mentor att du helt enkelt är  osäker på din könsidentitet blablabla..." 
Jag förstår uttrycket, att det kanske kan förklara min situation för folk som inte är så insatta i just MITT fall, men faktiskt, när man tänker på det, så stämmer det inte. 
För ett år sedan hade det stämt, då var jag ju sjukt osäker. Nu däremot ÄR jag säker, väldigt säker; jag är inte tjej, jag är inte kille, jag är jag, och vill man av någon andledning beskriva mig med ett ord så är det intergender. 
Så var skulle jag vara osäker på min könsidentitet? Jag tror att det inte är JAG som är osäker, men att samhället är osäker på min säkerhet.
För hur fan kan en 14åring komma och säga att hen inte är tjej -eller kille?! 
Man kan inte bara acceptera det, utan bestämmer sig för att jag bara är osäker, att jag inte riktigt har koll. För, herrergud, man måste ju vara något. Antingen kille eller tjej. 

Att aldrig passa in.

Kategori: transsnack

Om jag umgås med tjejer har jag vissa föväntningar på mig, att bete mig som en tjej, om jag inte fyller upp dom så ses jag som annorlunda. 
Om jag umgås med killar har jag också förväntningar på mig, också här att bete mig som en tjej, dock på ett annat sätt.
Killar har nog överlag en annan syn på "hur man är tjej" än tjejer. Precis som tjejer har en annan syn på hur killar "ska vara" än killar har. 
Jag passar inte in på varken killar eller tjejers definition av att vara tjej, rätt självklart kanske, jag är ju inte tjej. Detta gör att jag antagligen ses som ganska annorlunda, och det är precis så jag känner mig. Jag passar inte in någonstans, jag bara klänger fast som en jävla parasit, för att iaf ge en bild av att passa in.

Att orka.

Kategori: transsnack

Idag hände det som inte skulle hända. Det var väntat, för varför skulle mitt liv få rulla på ibland, som alla andras? 
Min mentor kom fram till mig i början av första lektionen, och bad mig följa med och prata lite. Inget problem, vi har haft mång pratstunder på senare tid, men denna var mycket värre än alla dom andra samanlagt. Hen sa att hen inte kunde låta mig åka till bup utan att ha kontakt med minst en av mina vårdnadshavare. Hen hade pratat med min psykolog på UM, och hon (utan att uttala sig specifikt om mig) hade hållit med om att det oftast är bra att ha "dom med på båten". Hen påstår dessutom att det är emot lagen att låta mig åka utan att kontakta mina vårdnadshavare, och att hen kunde förlora jobbet om hen inte kontaktade dom. Vilken lag hen syftar på har jag ingen aning om, men vad kan jag göra? Min mentor kommer, vare sig jag vill eller inte kontakta mamma och pappa och berätta att jag är på bup regelbundet, och bup i sin tur är bara glada att få ha kontakt med mina föräldrar. Min mentor vet iof inget om mina problem, det ända hen vet är att jag går regelbundet på UM och nu även bup. Men om hen berättar det, vad är det för vits för mig att kämpa med att hålla allt hemligt? Vill dom veta, kommer dom få veta ändå. 
Min mentors förslag är att jag ber min psykolog på bup att prata med henom och förklara hur det ligger till, och att han sedan, tilsammans med mig berättar om utredningen för mina föräldrar. Detta kommer innebära en rad saker, bla att:
  • Pappa får reda på att jag inte är tjej. Han kommer antagligen bli jävligt förbannad, och jag kan inte göra något för att ändra på det. Förutom att hoppas att han inte slänger ut mig. Gör han det vet jag inte var jag ska ta vägen, men det blir ett senare problem.
  • Mamma kommer förstå att jag var seriös med det jag sa, och antagligen överdriva med sina "lilla gumman", och "sötnos" och "min fina lilla dotter" ännu mer, men det är inga problem om man jämför med hur otroligt besviken, ledsen och förkrossad hon kommer att bli. Jag är hennes ända egna barn, och hon vill att jag ska vara perfekt. Nu är jag inte det, jag förstör hennes liv istället. 
  • Det finns en överhängande risk att jag inte får fortsätta med utredningen, och då kommer jag inte kunna börja förren jag är 18, när jag hoppades kunna vara så gott som klar. Det är fyra år dit, och fan heller, jag klarar inte fyra år innan jag ens får börja. 
  • Om jag ändå får göra utredningen (nu snackar vi drömmar här), kommer dom att göra allt i sin makt för att förstå utredarna att förstå att jag bara tonnårsrevolterar. Så är inte fallet. 
Min mentor pratade om det som att det bara var något man måste göra, men för mig är det liksom att låta livet rasa ihop. Med föräldrar som kommer göra det svårt för mig, att inte få fortsätta på utredningen, att inte få ha mer kontakt med UM, och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska öveleva detta. 
 
Mamma tog det hyfsat bra när jag kom ut, sa typ bara att jaha okej, men sdet får vi se hur länge det håller, men varje gång jag har nämnt det efter det har hon i pricip bara blivit tyst, och hållit sig sådan ett tag. Hon kallar min för feminina saker OFTA, liksom för att föräkra sig om att hon har en dotter, hon köpte en kjol till mig när hon var på en resa med sin kompis för ett par veckor sedan, sa att jag kan ha den för att bli mer tjejig. Kommenterade att jag inte satt med benen ihop på klassfotot (hade jeans så jag blottade inte mig precis). Hon vill ju inget hellre än att ha en dotter, hon har många gånger berättat för mig hu GLAD hon blev när hon blev gravid, hur hon bara VISTE att det var en liten flicka. Men jag är ingen flicka, och hennes drömmar kommer att krossas, nu 14 år senare.
 
Jag vet att livet går vidare, att detta kommer kännas mer hanterbart snart, men vafan. Vetskapen om att jag ska krossa mammas perfekta värld känns hemsk, men vad har jag för val? Att pappa blir förbannad, ev kastar ut mig känns mer okej. Vår relation har aldrig varit något att ha, jag klarar mig utan den. Jag klarar mig utan honom. 
 
Idag har jag haft två panikångestattacker hittils, och innan detta har jag inte haft någon sen i sommras. Jag hamnade plötsligt tillbaka dit jag var innan sommarlovet, jävligt rastlös, utan koncentrationsförmåga och ångest, från ett samtal som varade i kanske 20 minuter. 
 
Om vi ska vara lite possitiva också, så har jag fått en tid på bup den 19onde tror jag (hos en annan psykolog, inte idiotgubben :D), men vi får ju se om jag kan gå på den. Tack för alla kommentarer på förra inlägget, ni gör mig starkare.

Pronomen, och lite sådant.

Kategori: transsnack

Och funderingarna fortsätter. Det som är bra är att funderingarna inte är om vem jag är, utan hur jag vill att andra ska se mig, och vad dom ska kalla mig. 
Vill jag verkligen komma ut varje gång jag träffar en ny människa? Nej, det vill jag verkligen inte. Men samtidigt vill jag inte bli tagen för, och behandlad som en tjej. Och JA, tjejer och killar behandlas olika, hela tiden. Just nu blir jag nog tagen för tjej, dels för mitt nuvarande namn, dels för min kropp. Kanske kommer dessa problem försvinna när jag fått mitt stophormon, och när jag bytt namn. Men att tro det, känns otroligt naivt. Människor nöjer sig inte med att inte veta om någon är kille eller tjej, man MÅSTE veta. Men kanske står jag ut med att bli frågad vilket kön jag tillhör, om jag inte blir tagen som tjej till 100%? 
Vad vill jag ha för pronomen då? Hen, känns först som ett självklart alternativ, men hurska jag kunna få folk att kalla mig hen, utan att jag berättar för varje enskild person om hur det ligger till? Om jag någon gång blir så androgyn att folk inte kan avgöra om jag är kille eller tjej, så antar jag att dom kommer kalla mig hen eller den. Det skulle kännas helt okej med båda. Eller om dom försöker avgöra, och kommer fram till att jag tex är kill och kallar mig han, eller växlar mellan hon eller han. Allt känns just nu okej, bara inte hon/han eller honellerhan eller vaddetnuär. 
Ps. Jag ber om ursäkt till er som mailat mig, för att det tagit tid för mig att svara. Innan kollade jag mailen varje dag, men under sommaren har den rutinen försvunnit, hehe. Men nu har jag svarat. Det är jättekul att ni hör av er!:)

Vad är planerna?

Kategori: transsnack

Vad är nu planerna för mig?
Jo, i höst börjar jag åttan, och jag ska jobba ihop höga betyg. I höst/vinter börjar jag på utredningen. Jag kommer att få remiss till bup (barn-ungdoms-psyk) och därifrån komma vidare till sexolog osv. Det kommer säkert att ta tid, och eftersom att jag är så ung så kommer dom antagligen vilja följa mig lite längre än vanligt. Men åandra sidan så vill jag ju inte ha några kirurgiska ingrepp, utan "bara" stophormon.
Just nu så kollar min psykolog om man bara behöver ha en av vårdnadshavarnas tillstånd att börja utredningen, eller om man kan få något tillstånd att börja ändå eller så. För det finns en rätt stor risk att jag inte kommer att få börja utredningen om min pappa måste godkänna... Men jag SKA lyckas, kosta vad det kostar vill. Mitt mål är att vara klar med utredningen tills jag är 18, och då börja med stophormon direkt. Det är bara tt hoppas att allt går bra på vägen. 

Ojdå

Kategori: transsnack

För någon vecka sedan så insåg jag att min kropp nästan borde vara färdig växt. Det är såhär jag kommer att se ut, i princip. Jag har vuxit om min mamma och min syster och har inte växt märkbart på rätt länge. Formerna är rätt vuxna. Ansiktsdragen är rätt "tonnåriga" men kommer antagligen inte att förändras så mycket dom heller. 
Jag kanske kommer att gå upp och ner i vikt, men det är ju sånt som aldrig slutar ändras. Om jag har tur lever jag så länge att jag kommer att få rynkor och gäddhäng, men det är det lite väl tidigt att oroa sig över nu.
Antagligen kommer hela jag att utvecklas tillbaka lite av stopphormonet, men det är ju inte ens säkert att jag får, och om jag får det så kommer det att vara om fyra år, när jag är arton och har fått rätten att själv bestämma över min egna kropp. Just nu är jag inte nöjd alls, men förhoppningsvis har jag ett helt liv på mig att vänja mig vid mig själv. Jag tycker att jag är för klumpig, tjock, oformlig, trots att jag vet att jag är rätt smal, fin och frisk. Jag har en helt normal tjejkropp. Det är inte vad jag vill ha, men jag får försöka förbättra den så mycket jag kan. 
En lockande tanke är att försöka gå ner i vikt, så att jag blit ännu smalare, då borde mina former försvinna, men jag har lovat mig själv att låta bli, man ska inte banta i 14 års ålder, det sabbar bara kroppen. Man ska heller inte banta när man redan är smal, så hela den idén är rätt korkad faktiskt. Det jag kan göra nu är att ta hand om min kropp, och sen kämpa för och hoppas på stophormon. 

Upptäckter

Kategori: transsnack

Nu under teaterlägret har jag upptäckt en sak; min röst är ljus. Typ jätteljus. Jag har alltid trott eller haft för mig eller något att min röst har varit mörk, eller iaf INTE LJUS. Jag fick i tisdags reda på att så inte var fallet. Vi spelade in radioteater, och var i studio och så, ascoolt! Jag spelade kille (såklart, tror aldrig att jag har fått roll som tjej, haha) och spelade in och höll på, men när vi var klara sa studiokillen typ; "bra, jag tror inte att vi behöver redigera så mycket, men din röst var alldeles för ljus *pekar på mig*, för att vara kille. Men jag tror nog att det går att fixa." JAHA TACK FÖR ATT DU KROSSADE MINA FINA TANKAR OM ATT HA EN MÖRK OCH FIN RÖST BITCH. Det var flera andra personer med tjejröst som spelade killar, men deras röster var tillräckligt mörka. Men aja, jag tänker försöka att fortsätta att leva i min fina illusion, trots allt. Idag spelade vi upp, och efteråt kom det fram en helt okännd tjej till mig och sa att jag var jätteduktig, spelade bra, och att hon hade svårt att säga om jag var kille eller tjej. Hon hade suttit och funderat på det hela tiden haha. Men jag blev iaf jätteglad och det tog nästan bort min bitterhet över rösten, mahaha. :P Imorgon är sista dagen på lägret, och det är såå trist. Adjö

JAHA, VAR DET SÅ DET VAR?

Kategori: transsnack

Idag när jag sa att jag är trans (det är större chans att personen vet vad tans är än att den vet vad intergender är) så svarade hen,
"jaha, men jag trodde bara att killar kunde vara transvestiter. Fast då är man ju kanske inte kille utan en hen." Wow. Jaha. På två meningar lyckades denna (vuxna) person få med tre sjukt irriterande saker. 
1. Är man trans så är man transvestit. 
Det finns Transsexuella, intergenders, transgenders, nongenders, biggenders osv, men det ända som är "känt" verkar vara transvestiter. Kanske vet dom flesta vad transsexualitet är också, men fortfarande verkar många tro att det bara finns transvestiter. Iallafall här där jag bor. 
2. Bara killar kan vara transvestiter.
Det är mest välkänt att killar är transvestiter, ja, men såklart kan tjejer (och andra kön) också vara det. 
3. Är man inte kille och inte tjej så är man EN HEN. 
Det finns inget som heter "en hen". "En hen" får väll gå att säga när det behövs, eftersom det inte finns något ord för hen som det finns för tex hon (hon=tjej/kvinna), men oftast behöver man inte det.
Om man bara inte vet könet på en person, typ om man ska till doktorn, så kan man tex säga att man ska gå till just doktorn; Jag ska till sjukhuset för att låta doktorn titta på mina svullna tånaglar, hoppas att hen är duktig. 
Om man ser en "svårkönad" person på stan som man tycker är snygg kan man säga till sin kompis; "kolla vad snygg hen är"(som i vad snygg hon är), man behöver liksom inte säga "Vilken snygg hen" (som i vilken snygg tjej).
Varför tycker jag att det låter så dumt? Det är samma sak som att säga "jag är i en han", och det låter ju dumt, och det är liksom samma sak. 
Kan inte komma på något tillfälle när man MÅSTE säga "en hen", men det finns säkert, och ja då får det väl duga. Blev lite flummigt förklarat, men ja ni fattar. 
Adjö.

……………...

Kategori: transsnack

-Men vad är så jobbigt med att vara tjej då?
- Mitt problem är inte att jag är tjej, mitt problem är att jag INTE är tjej. 

Tack, men nej tack.

Kategori: transsnack

Jag måste bara säga att jag HATAR att få vissa presenter av nära och kära. För ett par dagar sedan så fick jag en väldigt tjejig tröja av våra grannar, som vi umgås rätt mycket med. Jag vet att dom bara menar väl, men det känns så jävla sorgligt ändå. Att dom anstränger sig för att jag ska bli glad, och att jag bara blir ledsen. Men dom vet ju inte att jag är intergender, så det är inte så farligt. Men idag så gav mamma mig en avslutningspresent (slutar skolan imorgon), ett armband. Det är ungefär så övertjejigt det kan bli. Fint, men inte på mig. Jättesnällt, men jag kan inte låta bli att undra hur hon tänker? Hon bor med mig, så hon om någon borde väll veta att jag aldrig har på mig sånt? Hon vet dessutom att jag inte identifierar mig som tjej... Menmen, dag får se det som den fina tanke det är iaf. Vi hörs!

Pronomen

Kategori: transsnack

Pronomen.
Just nu blir jag kallad hon. Där jag bor nu har jag bott i princip hela mitt liv, och nära nog alla ser mig som tjej. Jag har två år kvar tills jag flyttar och börjar gymnasiet. När jag flyttar och "börjar om" så vet jag inte vad jag kommer bli kallad eller vilja kallas. Känner inte mig bekväm med hon eller han, men inte heller med hen. Jag vill inte bli kallad hon, eftersom att folk automatiskt ser mig som tjej då, likadant med han. Samtidigt känns det fel med hen, men jag tror att det beror på att det är så nytt och uppmärksammat. Om man använder hen så tänker folk till, stannar upp och sen går dom tillbaka till ämnet igen. Jag vill inte att folk ska reagera så så fort någon pratar om mig. Förhoppningsvis ändras detta rätt snart, och blir mer "normalt" och accepterat, men då måste ju några gå först och ta bort det nya och ovanliga med hen.
Just nu får folk dock kalla mig hon, eller vad fan dom vill. Det är liksom inte lönt att ändra på saker nu. Här känner folk mig som en liten flicka, och jag är tyvär väldigt säker på att det inte går att ändra på.

Ingen hemlighet

Kategori: transsnack

Nu vet nästan alla mina vänner/kompisar att jag är intergender. Det känns bra, och ingen har (hittills) tagit det dåligt. Det är lite kul, ingen som har pratat med mig om det har blivit så jätte förvånad, eller jo, kanske lite, men dom har liksom aldrig haft jätte svårt att tro det, det har mer varit typ; Jaha, då vet man det. Och det är såklart jätteskönnt. :) Jag har en person (nära vän) kvar som inte vet det än, och frågan är om jag vågar berätta. Vi får se. Men med alla nya människor ska jag berätta direkt, det är bättre att dem eventuellt drar innan dom betyder något för mig.
Jag vet ju hur det är, om dom inte respekterar mig för den jag är så är jag värd mer, men det är ju inte så lätt att tänka så. :P
Nu ska jag dra och ha släktmiddag, för att fira att jag har överlevt mitt trettonde år och nu har fyllt fjorton. Ha det bäst!

BINDER!!

Kategori: transsnack

Minns ni detta Spänning! - varkeneller inlägget? Nu har jag fått svaret, en binder!:D När jag fick den dansade jag en segredanns som jag hoppas att ingen beskådade, för den såg nog rätt... Speciell ut. Jag är galet glad!:D
TACK PINOCCHIO (länk till hanns blogg finns till höger här på bloggen), för att jag fick köpa den!:D