varkeneller

*diskution med min pappa angående "nyheten" att killarna på något tågbolag har på sig kjol, äro kortbyxor är förbjudna*

Jag -Men vad dumt att de får ha kjol men inte kortbyxor om kjol gör det svårare fär dem att jobba.

Han -Ja, men det värsta är ju att de får ha på sig kjol när de är killar. Det är ju inte så kul.

Jag -Fast jag hade inte heller gillat kjol, men ibland får man göra saker man inte gillar.

Han -Ja, men för mig som man hade det inte fungerat alls. 

Suck. 

 

Äntligen har jag klippt av mig håret. Har haft det kort i flera år, men lät det växa ut för att kunna göra dreads. Det hade varit asfint, men jag hade velat ha mitt eget hår, och jag orkar inte vänta på att det växer ut; för när håret är långt signalerar det att man är tjej. I alla fall när man är feminin i kroppen. Så nu är det avklippt, sedan i onsdags, och även om frisyren inte blev som jag tänkt (gav frisören fria händer, bara det blev kort, så jag får skylla mig själv) så känns det grymt! 

Sorgligt men sant så märks det på hur (okända) människor behandlar mig också, jag får mer undrande blickar nu, och folk småpratar inte på samma sätt, vilket antagligen beror på att jag är mer svårkönad nu, i alla fall när jag anstränger mig. Jag trivs iof med att folk glor lite, men det är ju ändå rätt sorgligt att folk orkar bry sig. 

Det man tänker på direkt är nog för de flesta att skära sig. Jag vet inte om det är det vanligaste, men det är ju det som syns mest iaf, och därför antagligen blir det uppmärksammat mer än att tex spy, hetsäta, överträna, eller något annat. 

Jag förstår varför man skär sig, jag förstår verkligen vad det "gör för nytta" och jag har själv tänkt tanken rätt många gånger. För att eventuellt få ångesten släkt. Jag har dock tagit till andra metoder och det är jag glad över, jag slipper få blickar och frågor och det se blivit en egen liten seger för mig själv att ha kunnat låta bli. 

Jag har lagt märke till att folk ofta, när de pratar med småbarn könar sin omgivning galet mycket. Kanske är det något man gör automatiskt för att lära småbarn att se skillnad på killar och tjejer, jag vet inte.

Men sedan jag började lyssna efter det när jag har småttingar runt omkring mig, så inser jag hur sjukt ofta det händer. 

Nu tex, när jag jobbar extra på ett café, märks det. 

Och plötsligt har jag ingen som helst lust att vara "en snäll flicka" längre.

Varför håller folk på så? Är det så viktigt att redan från början lära ungarna att man måste köna alla man ser? Att lära dem att det är så stor skillnad att man bör uttala den när man pratar om en okänd person?

Nej, jag tycker inte det. Det spelar ingen roll vad hen som kommer med våfflorna har för kön, det som spelar roll är att man får sina våfflor. 

Det ända possitiva med det hela är att jag har fått höra både "fickan", "pojken", "tjejen" och "killen". ^^

”Jag tror jag ska spara mig. Jag tycker det är fint.”

”Nej, det är inte fint.”

”Jo, men alltså om man sparar sig frivilligt är det ju det.”

 

Kan man det? Förändra sitt värde genom sex?

Blir man äcklig om man har sex? Eller inte lika ren? Inte lika fin? Blir man automatiskt en liten slampa som inte är flickvänsmaterial längre, utan bara en värdelös knulldocka?

 

Är man misslyckad om man inte har sex? Tyder det på att man är oattraktiv? Ful?

Kan man aldrig hitta en kille om man inte haft sex, är man bara jobbigt oerfaren då?

 

Det finns sjukt många åsikter om ämnet.

Några säger att man ska ta det lugnt, vänta på den rätte. Av nästa får man höra att man ska leva livet och leka av sig.

Någon skryter om hur många den legat med, nästa blir kallad slampa.

 

Detta tycker jag är helt galet.

Hur kan sex förändra ens värde? Det är bara en stor jävla lögn. Ändå förs den vidare, och får många unga tjejer att känna sig värdelösa på ett eller annat sätt.

Har man haft sex förväntas man ångra det, men om man är oskuld förväntas man vilja bli av med den. Var tog logiken vägen?

 

Vissa gör det dessutom ännu svårare; som dialogen i början visar på, att man ska spara sig, det är fint, men bara om man har ett val.

Alltså: Det är fint att säga nej till sex för sakens skull, men bara om man har fått förfrågan om sex. Om man har gjort ett aktivt val.

Har man aldrig haft chansen, så blir det plötsligt bara patetiskt.

 

Är det verkligen okej att ha det såhär, att skuldbelägga ungdomar för sex, i princip hur man än gör? Nej, jag tycker inte det.

Ofta är det nog vi ungdomar som beter sig så här sjukt mot varandra iof, men, åsikterna måste ju ha kommit någonstans ifrån?

Mitt förslag är att vi blir medvetna om detta problemet, som det faktiskt är, och sedan slutar skuldbelägga folk från alla håll samtidigt.

 

Texten handlar om heterosexuella cis-tjejer i första hand. Jag menar heller inte att det ena är bättre än det andra, bara att man borde kunna göra det som känns bäst för en själv utan att bli dömd eller ifrågasatt någonstans ifrån.

Detta är den första versionen av denna texten, som är skriven för att lämnas in till min svenskalärare såsmåningom. Kom på att den på sätt och vis är relaterad till bloggen, och att jag lika gärna kunde lägga ut den här också. 

 

Idag fick jag en ros, och det gjorde mig jätteglad.

Nu har jag praoat i två veckor, och det har varit riktigt kul. Jag gjorde som jag skrev, att jag första vecka skulle bete mig så feminint jag kunde, och andra veckan så maskulint jag kunde, för att se om det skiftaed hur jag blev behandlad. jag tror att det hade gett större skillnad om jag hade kunnat leka lite med olika kläder, mössa/inte mössa och så vidare, men samtidigt var det ju en del av grejen att jag såg precis lika dan ut. 

Hur som helst så märkte jag skillnad, jag upplevde att folk var mer tacksamma andra veckan, sa tack när jag kom med maten/fikat, log tillbaka och så. 

Första veckan kände jag mig lite mer osynlig, jag gav dom det dom skulle ha och dom fortsatte prata om sitt under tiden, andre veckan stannade dom upp, och gav plats för mig att sätta ner tallrikarna. Jag antar att det inte är så konstigt iof, jag tog mer plats andra veckan också. 

Jag hade verkligen velat göra om samma sak, men kunnat experimentera med kläder och så också dock, och se om betéendena hade förändrats eller förstärkts eller inte förändrats alls. 

OBS. Förändringarna gällde naturligtvis inte alla som var där eller så, men det var så jag uppfattade det i stort. 

Ska man behöva nåla jeansen för att dom ska sitta fast på skyltdockan?

Nä, jag tycker inte det. 

 

Nu har jag äntligen fått besked på vad som ska hända med utredningen. Jag skulle (ska) ju till sexolog, men tidligen har man dragit ner på dom som jobbar med könsutredningar, så nu tar det längre tid att få tid. Jag kommer därför att skickas till bup igen, till samma psykolog som innan, men nu har hon fått information och uppgifter från sexologerna, så att hon kan gå vidare med mig och göra grunden i undersökningen. Efter det, när grovjobbet är gjort så skickas jag till sexolog. Jag kommer äntligen vidare. 

Det negativa är att jag måste vänta i ytterligare två månader innan jag får tid, men nu vet jag iaf. 

Grattis, mig. 

Nu är jag hemma. 

Jag har blivit klämd på röven av en gubbe. 

jag har varit tacksam att jag passerat såpass bra som kille at jag kan smita in på killtoan (kortare köer ju).

Jag har blivit flörtad med av en riktigt ful kille. 

 

Jag har också upptäckt att jag får väldigt olika bemötande beroende på hur jag klär mig och vad jag utstrålar. Om jag har på mig sådana kläder som jag brukar ha (typ jeans och skjorta, tröja, hoodie) och utstrålar det jag brukar mot folk jag inte känner eller är intreserad av (rätt kylig, avståndstagande, men trevlig om jag måste), så beteer sig folk trevligt mot mig, men låter mig vara ganska mycket. Utom vissa, som finner det intressant att ifrågasätta mig, för att jag inte följer vissa regler som egentligen inte finns. 

En kväll, när jag var sjukt trött och inte riktigt orkade ha svar på tal eller se stark ut, och hade lite mer feminina kläder så tog sig folk friheten att röra vid mig mer, inte direkt kränkande (bara snubben som tafsade på min röv), men klappade mig på axeln, kinden, la en arm om mig. Väldigt irriterande och ovant faktiskt. 

Jag antar att detta beror på att det är mer okej för både män och kvinnor att röra vid en "liten tjej" än en mer maskulin person. Man tar sig liksom rätten till det. Precis som att killar (läs gubbar) ofta kramar tjejer medan dom skakar hand med killar. 

 

Nu har jag börjat praoa, på ett café (asmysigt), och bestämt mig för att göra ett högst ovetenskapligt experiment. Nämligen att olika dagar medvetet utstråla helt olika saker, ena veckan så feminin jag kan, andra så maskulin jag kan och se om jag får olika bemötande, vilket jag är rätt säker på att jag kommer att få faktiskt. Frågan är vilka. Jag kommer att ha på mig precis samma sak; jeans och prao-tröja, förkläde. 

Varje år är vi på skidresa, i Österike. På något konstigt sätt lyckas min identitet ALLTID bli ifrågasatt. När jag var yngre (vi snackar 8-9 år, innan jag funderade så mycket på vad jag var) så blev jag alltid tagen för kille. Inte för att det störde mig, jag har alltid tyckt att det har varit roligt att förvirra.

Dom senaste åren har det hänt varje gång vi åkt ner eller hem därifrån har jag blivit utslängd från tjejtoan, och killtoan. Inte så konstigt kanske, när man har mjukisbyxor, mössa och tjocktröja. 

Förra året så berättade jag om en dröm för en (vuxen) tjej vi bor med, typ att en liten kille stod och skrek att kan fanns eller något, och i samma veva hade jag sagt att det inte störde mig att bli tagen för kille (kanske att jag tyckte om det till och med), och hon sa typ "Men du kanske är en kille egentligen, men gör inte om dig, det är nog bara jobbigt". 

Jag förstår att det var väl menat, men samtidigt var det så FEL. Att inte korrigera sig är ju otroligt korkat, om man vill må bra (i mitt fall, iaf). 

Förra året fick jag essutom frågan om jag var straight eller inte av flera olika personer.

Nu åker vi igen på fredag, och det ska faktiskt bli kul at se om det blir likadant i år. 

Haha, detta är ganska sjukt.

Som tur var verkar även evenemangschefen hålla med mig, annars hade det varit rätt illa faktiskt. 

 

Jag sitter och väntar på att QXgaygala ska börja igen, mest för att se alla pristagare. Egentligen käns det ganska onödigt att hbtq-personer ska ha en egen gala, men samtidigt är det kul att se att dom FINNS. Dem flesta andra galor brukar ju vara ganska normativa rätt igenom. 

 

Ibland tror jag inte det, men det kan man. Jag älskar min hund, jag älskar min mamma, mina syskon och jag älskar i alla fall en av mina vänner. 

Tyvärr älskar jag inte mig själv, jag tycker om ganska mycket om vissa saker, men jag finner mig själv motbjudande och.. liksom fel, allt som oftast. 

Däremot tror jag inte att jag är så bra på det, att älska folk. Jag är irriterande och jobbig, gnällig och inte så snäll mot dom jag är nära som jag borde, och det kanske skulle bli bättre om jag älskade, var nöjd och hemma i mig själv, jag vet inte. Eller så är jag bara sådan. 

Så, älska folk kan man ju, men ajg har väldigt svårt att se att jag skulle kunna vara tillsammans med någon, vara förälskad eller kär, om jag känner som jag gör mot mig själv. Skulle jag bli kär i någon nu, skulle det antagligen bara vara något slags försök att må bra, skaffa mig bekräftelse från mitt undermedvetna. Skulle jag gå in i ett förhållande nu skulle det antagligen ha skitit sig ganska totalt, för om man ska älska någon, som i att vara kär, är det nog ett måste att ha någon form av självkärllek och självrespekt för att det ska funka. Det är vad jag tror just nu, i alla fall. 

Jag började fundera på detta när en kompis frågade vad jag trodde, och torr ni annorluna får ni gärna förklara.