varkeneller

Äntligen har jag klippt av mig håret. Har haft det kort i flera år, men lät det växa ut för att kunna göra dreads. Det hade varit asfint, men jag hade velat ha mitt eget hår, och jag orkar inte vänta på att det växer ut; för när håret är långt signalerar det att man är tjej. I alla fall när man är feminin i kroppen. Så nu är det avklippt, sedan i onsdags, och även om frisyren inte blev som jag tänkt (gav frisören fria händer, bara det blev kort, så jag får skylla mig själv) så känns det grymt! 

Sorgligt men sant så märks det på hur (okända) människor behandlar mig också, jag får mer undrande blickar nu, och folk småpratar inte på samma sätt, vilket antagligen beror på att jag är mer svårkönad nu, i alla fall när jag anstränger mig. Jag trivs iof med att folk glor lite, men det är ju ändå rätt sorgligt att folk orkar bry sig.