Det blev redan idag, imorgon kunde inte min mentor, och på onsdag ska mamma opereras, och sen är hon lullig på smärtstillande haha.
Pappa var inte med, han är utomlands. Det känns både bra och dåligt, bra för att jag slipper ta det med honom, för att jag slipper bli orolig för att han ska slänga ut mig eller vara allmänt elak. Men egentligen hade det varit bättre att ta honom nu också, så att man hade blivit av med hela smällen. Men nu är det som det är.
Mamma reagerade sådär. Bra på ett sätt; hon grät inte inför mig. Kassare på ett annat, hon har i princip inte pratat med mig förutom när hon berättade att "alla tonåringar är osäkra på sig själva, så är det. Det är inget att utreda sig för, lilla gumman." Utom det har hon inte sagt så mycket mer öhv, utom svar på direkta frågor (kan du skicka smöret?).
Men ja, jag är nöja, det hade kunnat bli så mycket värre. Utredningen kommer att fortsätta, och det är allt som betyder något. :)
Bloggadress: http://transigt.blogg.se